jag kom att tänka på en sak. varför gör man sej själv att lida genom att tänka på hur allt kunde vara egentligen fast man redan vet att ingenting kommer ändras. varför hoppas man hela tiden, det är endå till ingen nytta. lika bra kan man leva i nuet och glömma allt som varit men det var underbart så länge det varade. varför lyssnar man på låtar som får en att gråta för flashbacks? man ser ju hela tiden bakåt fast det inte tjänar till någonting, fan.